Den ensidiga diskussionen kring skolan har negativa konsekvenser

Leave a Comment

bag-and-hands

I mitt förra inlägg försökte jag visa på värdet av skolgången även i ett kortare perspektiv. Kommer att återkomma och fördjupa de tankegångarna lite längre fram. Först några ord som ansluter till rubriken på bloggen ”Saknade synpunkter i skoldebatten”.

Jag vänder mig inte emot att man jämför skolans resultat med andra länder i t.ex. Pisa-undersökningar. De har sitt värde och skall diskuteras. Problemet som jag ser det är att det blir en obalans som riskerar att ge en bild av att den svenska skolan är så usel så ett det inte är värt att satsa på skolgången för den enskilda eleven.

Om denna risk blir verklighet för ett antal elever får skolan utöver sitt huvuduppdrag, att stödja elevernas kompetensutveckling, även ett tyngre arbete med att motivera skolgångens välsignelse. Huvuduppdraget är självklart och det är inte helt lätt för samhället i övrigt att stödja skolan i detta.

Begreppet samhället skall här förstås så brett som möjligt, alla människor, organisationer och företag. Möjligheten för samhället att betona värdet av skolgång är betydligt större än att hjälpa till med huvuduppdraget.

I Sverige har vi skolplikt, något som inte alla länder med goda skolresultat har. Skolplikten får inte blir förklaringen på varför man skall gå i skola. Våra unga är värda att få en betydligt bättre förklaring. Det är något som vi alla kan hjälpa skolan och ungdomarna med.

Jag vill påstå att insikten om skolgångens välsignelse var mera självklar i min ungdom på 60-talet. Historier om släktingar som velat studera men inte fick var tämligen vanliga. Att jag fick studera kom jag att uppfatta som en förmån, inte ett tvång.

Vi har idag ett samhälle som ställer betydande krav på kompetenser bara för att klara av livsutmaningarna, där försörjningen är en av flera.

Vi måste alla på sin plats och i sina roller beskriva detta för barnen och att skolan är samhällets sätt att hjälpa dem att förvärva dessa kompetenser.